”Jag ser din kropp. Du kunde inte väga mera än nästan fyrtio kilo, respektive några månader från jämna hundra fyllda. Låt mig berätta från början. Är ni beredda? Jag växlar då och då några ord med meteorologen, om vi råkar ses på observatoriet. I drömmen är allt tydligare: i natt var du dösnygg i bronsfärgad lingerie och ymnig hårväxt på ryggen. Din ögonblickliga förvandling till varghona – riktigt tufft, alltsammans. Påklädd ser du ut som femtio. Vinden vänder nästan.”
Oscar Rossi leker. Med stort allvar och lika mycket självironi stjäl och citerar han så mycket han kommer åt. Funny. är sann berättelse om olycklig kärlek till ett försvinnande jag och ett du, till läsande och skrivande, till pronomenförvirring, identitetsförlust och sentimentalitet av den andra graden. Längs vägen mumsar Funny. i sig allt från sångtexter till Goethes färglära, från vilsna resor i Ryssland till gymmets cardiomaskiner. Ett av bokens många motton anger den glupska tonarten: “Här behövs ett motto av något slag. Exempelvis: Gentlemen, start your engines.”
Allt handlar naturligtvis om språk, alla sorters språk. I kaoset finns ett mönster, eller kanske är det så att det finns ett kaos i mönstret, och det är när man som läsare vill gå bort sig, som man får en skymt av Italo Calvino. Till exempel. Eller Leonard Cohen, Sapfo, Kauko Röyhkä eller The Travelling Kop. Eller sig själv (i alla pronomina). Och i slutändan är det enbart det sista som är viktigt.